Juridik

En bristfällig samtyckesdebatt

Med jämna mellanrum blossar den upp, debatten om samtycke, i regel efter ett uppmärksammat våldtäktsfall. Dessvärre präglas debatten inte så mycket av välunderbyggda argument och juridiska övervägaden utan mer av löst tyckande, indignation, upphaussat tonläge och allmän moralpanik. En illustration av detta är det fall som nyligen ledde till en manifestation med krav på en samtyckesreglering. I fallet var det fastställt att mannen tilltvingat sig samlag av kvinnan men uppsåt ansågs inte visat, en brist som alltså lett till friande dom även om det varit frågan om en samtyckeslagstiftning. Detta hindrade dock inte att fallet togs som en intäkt för behovet av en samtyckeslagstiftning. Även Tensta-fallet, där ett antal personer stod åtalade för våldtäkt på en ung kvinna, ledde till krav på ny lagstiftning, trots att lagen sedan händelsen ändrats och det är mycket möjligt att de fällts om den nya lagen varit den gällande.

En genuin vilja till en kvalitativ diskussion kring våldtäktslagstiftningen tycks alltså ofta saknas, förmodligen inte enbart på grund av bristande kunskaper i ämnet utan mycket möjligt så finns det en avsikt att spela på människors starka känslor och berättigade avsky inför sexualbrott.

En person som trots allt försöker nyansera debatten och problematisera kravet på en samtyckesreglering är straffrättsprofessorn vid Stockholms Universitet Petter Asp. I sin bok Sex & Samtycke (Iustis, 2010) visar Asp att debatten kring samtycke hamnar helt fel när en samtyckesreglerings vara eller icke vara diskuteras, den intressanta frågeställningen är snarare vad vi bör anse som ett giltigt, ett rättsligt relevant, samtycke. Frågan om samtyckesreglering missar helt målet när ingen närmare innebörd läggs i begrepet samtycke.

Dessutom baseras debatten på en enligt honom felaktig uppfattning av vad dagens reglering i praktiken innebär, vilket leder till en falsk motsättning mellan dagens reglering och en samtyckesreglering. Den underliggande avsikten även med dagens regleringen är nämligen att kriminalisera sex som sker utan samtycke, även om detta i lagtexten uttrycks på ett annat sätt, nämligen av ett specificerande av de medel som är otillåtna för att uppnå ett samtycke, såsom våld, tvång, hot etc. Asp efterlyser en ökad tydlighet med vad dagens reglering faktiskt innebär samt en diskussion kring vad som bör läggas i begreppet samtycke.

Att det är frågan om en falsk motsättning när man talar om dagens reglering kontra en samtyckesreglering blir tydligt om man närmare undersöker vad som menas med samtycke. Samtycke är ett normativt begrepp som måste fyllas med innehåll för att vara användbart, betonar Asp. Vad som är ett samtycke är alltså på intet sätt något givet och det finns ingen objektiv, tydlig, skarp gräns mellan när man kan säga att ett samtycke föreligger eller ej. Vad som är ett rättsligt relevant samtycke är beroende av vilka moraliska överväganden vi gör kring frågor som vem som kan samtycka, till vad man kan samtycka samt under vilka omständigheter vi anser att samtycket sker frivilligt.

Asp kallar dagens reglering för en medelreglering. Sjätte kapitlet i brottsbalken (om sexualbrott)
syftar helt enkelt till att ringa in de medel som är otillåtna för att nå ett samtycke, som t ex våld, hot, tvång eller utnyttjande av någon utsatta ställning. Ett ”samtycke” lämnat under de omständigheterna anses inte (naturligtvis med rätta) som reellt. Dessutom stadgas i sjätte kapitlet vem som med rättslig verkan kan samtycka, t ex kravet på viss ålder (15 år).

Svårare än de rena våld, hot och fysiska tvångssituationerna är hur man ska se på samtycken som lämnas av personerna som befinner sig i olika slags trångmål, t ex ekonomiska eller någon form av nödsituation eller utpressningssituation. Även samtycke mot betalning eller andra erbjudanden eller fördelar går att diskutera. I den senare frågan är det sannolikt att en radikalfeminist och en klassisk liberal kommer att komma till olika ståndpunkter. En liberal kommer förmodligen att tillerkänna individen ett större spelrum där denne anses agera utifrån sin självbestämmanderätt medan en radikalfeminism t ex inte kommer att anse att en individ kan med rättslig giltighet samtycka till sex mot betalning. Vad som är rätt avvägning här är alltså något som är öppet för diskussion.

Sammanfattningsvis; det relevanta i frågan om ett samtycke föreligger är alltså inte huruvida en person uttryckligen har accpeterat något, utan för att vi ska vara beredda att tillmäta samtycket betydelse så måste det ha tillkommit under förutsättningar som vi anser rimliga.

Ett samtycke kan även lämnas med en inte obetydlig motvilja. Ett samtycke handlar alltså om vad vi väljer att göra, och inte om vad vi innerst inne vill. En person kan nämligen uttryckligen acceptera och välja att göra något trots en bristande inre vilja. Att göra något mot sin inre vilja anser förmodligen de flesta bör kunna vara möjligt, naturligtvis så länge inga medel används som förtar samtycket från att vara reellt, såsom hot, våld etc. Därmed hamnar vi tillbaka i diskussionen kring vad som konstituerar ett reellt samtycke, kring vilka omständigheter som vi tillmäter relevans för att bedöma samtycket.

När man dissikerar begreppet samtycke finner man alltså att kontexten är avgörande vid bedömningen av om ett samtycke föreligger. Och dessa omständigheter, våld, hot, tvång, utsatt position m.m., utgör redan i dagens läge brottsrekvisit. Frågan om samtycke ligger så att säga redan inbäddad i den nuvarande regleringen. Så i det stora hela är det felaktigt att ställa dagens medelreglering mot en samtyckesreglering. De flesta rättsliga experter är även eniga om att ett tillägg om samtycke inte hade, eller i vart fall i mycket liten utsträckning, lett till fler fällande domar. I många uppmärksammade våldtäktsfall faller det snarare på att åklagaren inte når upp till bevisnivån, något som en samtyckesreglering inte ändrar på eftersom åklagaren även då kommer att ha samma problem med att bevisa att ett samtycke inte förelåg. Motiveringen från de som förespråkar ett samtyckestillägg är snarare symboleffekten och den normförändrade verkan man hoppas att ändringen skulle ge upphov till.

Trots högljudda krav på samtyckesreglering så är det märkligt tyst kring frågan vad som bör anses vara ett rättsligt relevant samtycke, noterar Asp. Syftet hos de som förespråkar en samtyckesreglering synes dock vara att fånga in situationer som inte täcks av dagens reglering, men vilka fall detta närmare är som inte dagens reglering träffar är det få som närmare redogör för. Här finns helt uppenbart en brist i debatten.

Asp framhåller dock att de slutsatser han kommer till inte innebär att han anser att dagens reglering inte går att förbättra, och han ger konkreta förslag på förändringar, så som en kriminaliserng av vilseledande för att tillskansa sig sex (en sådan paragraf finns i den danska strafflagen). Han öppnar även för en diskussion kring kriminalisering av grovt oaktsam våldtäkt. Det som synes mest lämpligt lagtekniskt är alltså att bygga vidare på dagens reglering i sjätte kapitlet för att ytterligare fånga in de situationer där vi inte anser att ett samtycke har tillkommit under rimliga förhållanden.

Sammanfattningsvis så finns det mycket synpunkter man kan ha på dagens lagstiftning men kravet på samtycke synes i mångt och mycket vara ett populistiskt förslag med liten rättslig relevans, mer ägnad att tillfredsställa en opinion. Någon universallösning för minska våldtäkter och möjliggöra en rättsäker lagföring finns naturligtvis inte, vilket inte innebär att vi bör vara nöjda med dagens reglering. Men sexualbrott är och förblir en speciell brottskategori, där det ofrånkomligen kommer att vara frågan om svåra bevisfrågor. En sansad och väl underbyggd offentlig diskussion vore dock att eftersträva. Där är Asps bok en bra början.

Mer läsning:


Petter Asp, Sex & Samtycke – Ett återbesök

Annonser
Standard
Bokrecensioner, Politik

Satis polito


”Jag har satsat allt på ett kort. All in. Hela mitt vuxna liv har jag byggt kring partiet och mitt engagemang. Studier, jobb, relationer – engagemanget har gått före allt.
Varför?
För att jag hela tiden varit övertygad om att vi kommer att lyckas.
Varför?
För att allt hela tiden har gått i rätt riktning, även om det tagit längre tid än beräknat.
Men jag saknar något att falla tillbaka på. I alla fall något eget. Om partiet misslyckas så faller jag tungt. Så är det bara.”

I Jimmie Åkessons Satis polito är dagboksanteckningarna från valåret 2010 insprängda i boken som behandlar allt från Åkessons första politiska engagemang i mitten av nittiotalet till händelser så gott som i nutid. Bokens ambitioner är inte de mest vidlyftiga, utan den sägs vara ”populärpolitisk” och anslaget är personligt, någon djupare ideologisk diskussion är inte avsikten.

Det är tydligt att Åkesson anser sig ha gjort en viktig reformistisk insats för SD, bort från det han kallar ”extremismen” och ”sekterismen” och mot det han anser vara partiets egentliga grund – socialkonservatismen. Utmaningen, anser han, ligger att göra partiet representerbart så att det kan fånga upp en redan existerande invandringskritisk opinion. Huvuduppgiften är inte att driva opinion. Denna inställning ter sig en aning passiv och inte särskilt långsiktig då när väl den invandringskritiska opinionen är tillfredsställd så är det svårt att se vilken funktion partiet skulle fylla. De som röstat SD, utan någon djupare ideologisk övertygelse, kommer möjligtvis inte att ha något skäl att stanna kvar som SD-väljare. Om man anser sig ha en mer långsiktig roll att spela inom svensk politik så kan man tycka huvuduppgiften snarare borde vara att ideologiskt övertyga väljare.

Intrycket blir att Åkesson inte verkar ha särskilt höga politiska ambitioner, han är ingen revolutionär och verkar inte vilja förändra något i grunden. Åkesson är nöjd om SD:s migrationspolitik genomförs, hur – via SD eller att andra partier tar efter SD:s politik – är mindre viktigt. På sätt och vis blir det lite motsägelsefullt att den politiska förebilden är Folkhemmet, vilket iallafall jag uppfattar som en radikalt reaktionär idé som inte precis kommer att materialiseras enbart genom att invandringen stryps. Hur vägen till detta folkhem mer konkret ser ut får jag få svar på.

”…den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.”

Åkesson beskriver sig själv som ”vanlig”. Kritiken om avsaknad av karisma viftar han ifrån sig, karisma är ändå inget som premieras i en svensk politisk kontext, resonerar han. Han ser sig som introvert och försiktigt och erkänner att han bär på en osäkerhet som tar sig uttryck i en rädsla för att göra bort sig. Samtidigt bryts ”vanligheten” hos Åkesson mot den högst ovanliga situation han befinner sig i. Han har sedan tonåren befunnits sig i en utsatt situation som engagerad i ett kontroversiellt parti som väcker känslor, han kan räkna med att alla han möter har en åsikt om honom. Han har garden uppe hela tiden, beredd på att när som helst få ännu en mental, eller fysisk, snyting. Han verkar betrakta omvärlden med en stor dos misstänksamhet och känner sig sannolikt ganska utsatt vilket i samband med Muhammedkarikatyrerna urartar till något som liknar förföljelsemani. Sveket från människor tycks heller aldrig särskilt långt borta. Ingen släpps för nära inpå.

Hans identitet synes till viss del sammanvuxen med SD. Mot bakgrund av den långa tid han varit engagerad i partiet så är det inte svårt förstå, partiet är ett livsverk. Men detta gör också att varje angrepp på SD blir personliga för honom, vilket märks av den vrede och avsky han verkar känna mot dem som han anser ha svikit partiet, vilket bitvis blir ganska hätska utfall i boken. Sveken blir personliga svek. Man kan undra hur vägen ur ett sådant här engagemang ser ut, det måste vara svårt att lösgöra sig när man lever igenom och för något så mycket. Som Åkesson skriver i dagboksanteckningen blir fallet om, när, han faller tungt. Det är självfallet något som måste påverka hur han leder partiet. Kanske känner han därmed ett extremt behov, medvetet eller omedvetet, av att bevaka sin position. Fårståeligt på sätt och vis, men en möjlig fallgrop för ett parti. Vissa saker lyser med sin frånvaro i boken, några falangstrider och SDU-konflikter syns inte till. Överhuvudtaget nämns få namn utanför den närmaste Åkesson-kretsen.


Mars 2008, Åkesson är inbjuden till SVT Debatt som ska handla om islamofobi:

”Jag hade inga förväntningar på islamofobidebatten […] men jag blev ändå förvånad över hur extremt tillrättalagt allting var. Redan när jag kom in i studion slogs jag av sammansättningen av gästerna. Jag vågar påstå att åtminstone tre fjärdedelar var muslimer och naturligtvis placerades jag mittemellan två av de mer rabiata. Den ena vägrade att ta i hand och den andra var direkt fientlig. På raden bakom satt några unga muslimska män som häcklade mig och sparkade mig i ryggen. Jag får erkänna att jag kände mig rejält obekväm med situationen.
Programmets första halvtimme handlade om andra saker än de jag kommit för att diskutera. När det slutligen blev dags för kvällens huvudnummer, förstod jag ganska tidigt att det inte skulle bli en särskilt givande debatt.
[…] mot slutet av debatten stal jag ordet genom att höja rösten och jag fick faktiskt prata ostört om strömningarna bland muslimer i västvärlden i 35 sekunder innan Dabrowski avbröt mig på nytt:
– Har du varit i någon moské någon gång?
Det ska erkännas att jag blev överrumplad av frågan, som ju inte hade någon som helst koppling
till det jag framfört i mitt inlägg och som oavsett det får betraktas som fullständigt irrelevant i sammanhanget. Mitt svar var helt spontant:
– Eh, nej det har jag inte.
– Nähä, har du några muslimska vänner?
– Eh, nej det har jag inte.
Därefter fick den muslimske debattören prata igen. Hela studion skrattade naturligtvis. Vilken
typisk lantisrasist, som aldrig besökt en moské och som inte har några muslimska kompisar.”

Det man ändå imponeras av är den ihärdighet som Åkesson visar. Trots motgångar, sociala skändningar i form av rasistanklagelser och media som inte direkt är välvilligt inställd verkar Åkesson inte hemfalla åt tvivlet, om så så är det åtminstone inget han visar utåt. Det som får honom att fortsätta är att det hela tiden går i rätt rikting, om än långsamt. Men att det politiska engagemanget är värt all denna uppoffring är svårt att greppa. Det borde krävas en djup ideologisk övertygelse, en inre drivkraft som bygger på något mer än yttre framgång. Men riktigt vad denna passion består av får jag inget grepp om. Jag vet inte om den finns där. Vad händer den dagen riktningen inte längre är framåt? Finns motivationen då?

Oklarheter
Åkesson gör uppenbarligen ett medvetet urval av vad han vill ta upp i boken och mycket utelämnas; exempelvis SDU-striden och de interna motsättningarna. Jag undrar hur en sådan sak som Utöya påverkade honom och partiet, men inget nämns. Antagligen får boken ses som en del i strävan att normalisera partiet, och då ingår inte att ta upp inre konflikter, problem och ideologiskt närstående massmördare. Det blir till viss del tillrättalagt. Ett exempel på en skönmålning är det undanhållande av omständigheter som Åkesson gör vid återgivandet av händelserna kring Kungsgatanincidentiden och Expressens scoop två år senare. Åkesson svävar kring frågan vad han sett av Ekeroths mobilfilm 2010. Frågorna blir hängande i luften: vad visste Åkesson? Eller blev han möjligen förd bakom ljuset av sina vänner 2010? Lät han Almqvist ljuga om incidenten? Det hela förblir oklart, Åkesson nämner närheten i tiden till att inte närmare gå in på alla omständigheter, uppenbarligen är detta fortfarande en väldigt känslig fråga.


Till viss del fungerar boken humaniserande av Åkesson – man förstår mer den svåra situation han har befunnit sig i länge och hur den påverkar honom som person. Samtidigt framstår Åkesson bitvis som ganska kall och beräknande, särskilt om man tagit del av en alternativ syn på spelet kring uteslutningarna och nolltoleransen, en annan en den som återges i boken. Åkesson framstår som en person som är beredd att skarva lite på sanningen om det skulle gynna hans sak. På den punkten är han förmodligen inte värre än andra politiker, men det kanske inte är en väl vald strategi om man vill uppfattas som ett alternativ till etablissemangspolitiker.

Standard
Juridik

Rättsbegreppet i Olaus Petris domarregler

Olaus Petris domarregler tillkom förmodligen på 1530-talet och har sedan 1734 års lag haft en plats i alla lagböcker i Sverige och Finland. Reglerna har ingen formell juridisk ställning men de tidlösa principer som där tar sig uttryck går i många fall tillbaka på romersk rätt och är i stora delar fortfarande grundläggande principer i vår rättsordning. Principer som allas likhet inför lagen och att hellre fria än fälla kan man återfinna här.

Det vi tänkte gå in på här är domarreglernas rättsbegrepp, det vill säga vad reglerna säger om hur rätt skapas, vad som är legitim lag.

Inom rättsfilosofin talar man om tre element; vederbörligt fastställande, social verkan och innehållslig riktighet, dessa är i varierande grad av betydelse inom olika rättsskolor för att avgöra vad som är rätt. (Se Robert Alexy, Rätten och rättvisan)

Social verkan har en yttre och en inre aspekt. Den yttre handlar om iakttagbara faktorer – om hur väl en viss norm efterlevs och om brytandet av normen beivras. Den inre aspekten av social verkan behandlar viljan hos människor att efterleva regeln, vad denna än grundar sig på.

Vederbörligt fastställande innebär ett krav på instiftning av en överordnad suverän. Till detta tillfogas ett kriterium att denne suverän vanemässigt åtlyds av majoriteten, en form av social verkan.

Ett renodlat positivistiskt rättsbegrepp innebär fokus enbart på vederbörligt fastställande och/eller social verkan. Olika stor vikt kan dock läggas på de respektive elementen. I motsats till detta står ett renodlat naturrättsligt rättsbegrepp där all fokus ligger på den innehållsliga riktigheten. Emellan dessa ytterpositioner kan man tänka sig olika synkretiska positioner som lägger varierande vikt vid de olika elementen.

Vilket rättsbegrepp återfinns då i domarreglerna?

Ur domarreglerna, punkt 7:

Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det meniga bästa, och därföre då lagen bliver skadlig, så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.

…och punkt 9:

Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag: för de skäl som lagen haver med sig, gillas hon.

Domarreglerna stipulerar alltså att ”orätt” och ”skadlig” lag inte är lag utan olag. Det synes finnas ett innehållsligt krav på riktighet. Man kan tänka sig att den detta krav på en innehållslig riktighet innebar att lagen skulle vara sprungen ur en gemensam moraluppfattning, inte strida mot ”fädernas lag” utan vara traditionsbaserad och kanske inte heller bryta mot någon högre form av rätt.

Kan vi även se några spår av de andra elementen, det vill säga vederbörlig fastställelse och social verkan, i domarreglerna?

Punkt 17:

Det konung med skäl vill, det skall räknas för lag, och det som menigeen man samtycka.

Suveränen, i detta fall kungen, är alltså den igenom vilket det vederbörliga fastställandet sker. Och verkanselementet kommer till uttryck i den sista satsen, inte enbart stiftandet av kungen är tillräckligt, det måste även finnas ett samtycke från menigheten, en faktisk efterlevnad och en vilja till efterlevnad – inre och yttre social verkan.

Sammanfattningsvis får lagen enligt domarreglerna sin legitimitet dels genom att vara i linje med moralen och traditionen, dels genom att ha tillkommit med konungens vilja och folkets samtycke. Domarreglernas rättsbegrepp är således varken utpräglad positivistiskt eller naturrättsligt utan en sammanjämkning av alla de tre elementen innehållslig riktighet, vederbörlig fastställande och social verkan.

Möjligen kan man tänka sig att domarreglerna tillkom i ett skede påverkat både av ett äldre, mer traditions- och naturrättsbaserat rättsbegrepp och ett nyare, mer positivistiskt där det vederbörliga fastställandet genom en suverän (senare nationalstaten) kom att ses som ett alltmer viktigare element. Jag ska försöka gräva djupare i detta.

Relaterat lästips: Decentralisering dold under medeltiden

Standard