Bokrecensioner, Politik

Satis polito


”Jag har satsat allt på ett kort. All in. Hela mitt vuxna liv har jag byggt kring partiet och mitt engagemang. Studier, jobb, relationer – engagemanget har gått före allt.
Varför?
För att jag hela tiden varit övertygad om att vi kommer att lyckas.
Varför?
För att allt hela tiden har gått i rätt riktning, även om det tagit längre tid än beräknat.
Men jag saknar något att falla tillbaka på. I alla fall något eget. Om partiet misslyckas så faller jag tungt. Så är det bara.”

I Jimmie Åkessons Satis polito är dagboksanteckningarna från valåret 2010 insprängda i boken som behandlar allt från Åkessons första politiska engagemang i mitten av nittiotalet till händelser så gott som i nutid. Bokens ambitioner är inte de mest vidlyftiga, utan den sägs vara ”populärpolitisk” och anslaget är personligt, någon djupare ideologisk diskussion är inte avsikten.

Det är tydligt att Åkesson anser sig ha gjort en viktig reformistisk insats för SD, bort från det han kallar ”extremismen” och ”sekterismen” och mot det han anser vara partiets egentliga grund – socialkonservatismen. Utmaningen, anser han, ligger att göra partiet representerbart så att det kan fånga upp en redan existerande invandringskritisk opinion. Huvuduppgiften är inte att driva opinion. Denna inställning ter sig en aning passiv och inte särskilt långsiktig då när väl den invandringskritiska opinionen är tillfredsställd så är det svårt att se vilken funktion partiet skulle fylla. De som röstat SD, utan någon djupare ideologisk övertygelse, kommer möjligtvis inte att ha något skäl att stanna kvar som SD-väljare. Om man anser sig ha en mer långsiktig roll att spela inom svensk politik så kan man tycka huvuduppgiften snarare borde vara att ideologiskt övertyga väljare.

Intrycket blir att Åkesson inte verkar ha särskilt höga politiska ambitioner, han är ingen revolutionär och verkar inte vilja förändra något i grunden. Åkesson är nöjd om SD:s migrationspolitik genomförs, hur – via SD eller att andra partier tar efter SD:s politik – är mindre viktigt. På sätt och vis blir det lite motsägelsefullt att den politiska förebilden är Folkhemmet, vilket iallafall jag uppfattar som en radikalt reaktionär idé som inte precis kommer att materialiseras enbart genom att invandringen stryps. Hur vägen till detta folkhem mer konkret ser ut får jag få svar på.

”…den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.”

Åkesson beskriver sig själv som ”vanlig”. Kritiken om avsaknad av karisma viftar han ifrån sig, karisma är ändå inget som premieras i en svensk politisk kontext, resonerar han. Han ser sig som introvert och försiktigt och erkänner att han bär på en osäkerhet som tar sig uttryck i en rädsla för att göra bort sig. Samtidigt bryts ”vanligheten” hos Åkesson mot den högst ovanliga situation han befinner sig i. Han har sedan tonåren befunnits sig i en utsatt situation som engagerad i ett kontroversiellt parti som väcker känslor, han kan räkna med att alla han möter har en åsikt om honom. Han har garden uppe hela tiden, beredd på att när som helst få ännu en mental, eller fysisk, snyting. Han verkar betrakta omvärlden med en stor dos misstänksamhet och känner sig sannolikt ganska utsatt vilket i samband med Muhammedkarikatyrerna urartar till något som liknar förföljelsemani. Sveket från människor tycks heller aldrig särskilt långt borta. Ingen släpps för nära inpå.

Hans identitet synes till viss del sammanvuxen med SD. Mot bakgrund av den långa tid han varit engagerad i partiet så är det inte svårt förstå, partiet är ett livsverk. Men detta gör också att varje angrepp på SD blir personliga för honom, vilket märks av den vrede och avsky han verkar känna mot dem som han anser ha svikit partiet, vilket bitvis blir ganska hätska utfall i boken. Sveken blir personliga svek. Man kan undra hur vägen ur ett sådant här engagemang ser ut, det måste vara svårt att lösgöra sig när man lever igenom och för något så mycket. Som Åkesson skriver i dagboksanteckningen blir fallet om, när, han faller tungt. Det är självfallet något som måste påverka hur han leder partiet. Kanske känner han därmed ett extremt behov, medvetet eller omedvetet, av att bevaka sin position. Fårståeligt på sätt och vis, men en möjlig fallgrop för ett parti. Vissa saker lyser med sin frånvaro i boken, några falangstrider och SDU-konflikter syns inte till. Överhuvudtaget nämns få namn utanför den närmaste Åkesson-kretsen.


Mars 2008, Åkesson är inbjuden till SVT Debatt som ska handla om islamofobi:

”Jag hade inga förväntningar på islamofobidebatten […] men jag blev ändå förvånad över hur extremt tillrättalagt allting var. Redan när jag kom in i studion slogs jag av sammansättningen av gästerna. Jag vågar påstå att åtminstone tre fjärdedelar var muslimer och naturligtvis placerades jag mittemellan två av de mer rabiata. Den ena vägrade att ta i hand och den andra var direkt fientlig. På raden bakom satt några unga muslimska män som häcklade mig och sparkade mig i ryggen. Jag får erkänna att jag kände mig rejält obekväm med situationen.
Programmets första halvtimme handlade om andra saker än de jag kommit för att diskutera. När det slutligen blev dags för kvällens huvudnummer, förstod jag ganska tidigt att det inte skulle bli en särskilt givande debatt.
[…] mot slutet av debatten stal jag ordet genom att höja rösten och jag fick faktiskt prata ostört om strömningarna bland muslimer i västvärlden i 35 sekunder innan Dabrowski avbröt mig på nytt:
– Har du varit i någon moské någon gång?
Det ska erkännas att jag blev överrumplad av frågan, som ju inte hade någon som helst koppling
till det jag framfört i mitt inlägg och som oavsett det får betraktas som fullständigt irrelevant i sammanhanget. Mitt svar var helt spontant:
– Eh, nej det har jag inte.
– Nähä, har du några muslimska vänner?
– Eh, nej det har jag inte.
Därefter fick den muslimske debattören prata igen. Hela studion skrattade naturligtvis. Vilken
typisk lantisrasist, som aldrig besökt en moské och som inte har några muslimska kompisar.”

Det man ändå imponeras av är den ihärdighet som Åkesson visar. Trots motgångar, sociala skändningar i form av rasistanklagelser och media som inte direkt är välvilligt inställd verkar Åkesson inte hemfalla åt tvivlet, om så så är det åtminstone inget han visar utåt. Det som får honom att fortsätta är att det hela tiden går i rätt rikting, om än långsamt. Men att det politiska engagemanget är värt all denna uppoffring är svårt att greppa. Det borde krävas en djup ideologisk övertygelse, en inre drivkraft som bygger på något mer än yttre framgång. Men riktigt vad denna passion består av får jag inget grepp om. Jag vet inte om den finns där. Vad händer den dagen riktningen inte längre är framåt? Finns motivationen då?

Oklarheter
Åkesson gör uppenbarligen ett medvetet urval av vad han vill ta upp i boken och mycket utelämnas; exempelvis SDU-striden och de interna motsättningarna. Jag undrar hur en sådan sak som Utöya påverkade honom och partiet, men inget nämns. Antagligen får boken ses som en del i strävan att normalisera partiet, och då ingår inte att ta upp inre konflikter, problem och ideologiskt närstående massmördare. Det blir till viss del tillrättalagt. Ett exempel på en skönmålning är det undanhållande av omständigheter som Åkesson gör vid återgivandet av händelserna kring Kungsgatanincidentiden och Expressens scoop två år senare. Åkesson svävar kring frågan vad han sett av Ekeroths mobilfilm 2010. Frågorna blir hängande i luften: vad visste Åkesson? Eller blev han möjligen förd bakom ljuset av sina vänner 2010? Lät han Almqvist ljuga om incidenten? Det hela förblir oklart, Åkesson nämner närheten i tiden till att inte närmare gå in på alla omständigheter, uppenbarligen är detta fortfarande en väldigt känslig fråga.


Till viss del fungerar boken humaniserande av Åkesson – man förstår mer den svåra situation han har befunnit sig i länge och hur den påverkar honom som person. Samtidigt framstår Åkesson bitvis som ganska kall och beräknande, särskilt om man tagit del av en alternativ syn på spelet kring uteslutningarna och nolltoleransen, en annan en den som återges i boken. Åkesson framstår som en person som är beredd att skarva lite på sanningen om det skulle gynna hans sak. På den punkten är han förmodligen inte värre än andra politiker, men det kanske inte är en väl vald strategi om man vill uppfattas som ett alternativ till etablissemangspolitiker.

Annonser
Standard

Efterhandsmodererat

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s